Läraryrket när det är som bäst

Nedan följer ett blogginlägg som ursprungligen kommer från min, Sannas, privata blogg. Vissa privata inslag, men det bjussar jag på – och kanske kunde dessa reflektioner och denna, tja, hyllning till vårt yrke passa även här?

***

Jag hade en fantastisk svensklektion idag. Och det var inte bara en svensklektion, utan en grammatiklektion.

De allra flesta får rysningar när de hör ordet grammatik, eller inte ens det – de blir bara totalt uttråkade, suckar djupt och stänger av öronen. Den enda gången jag möts av högljudda ”neeeeeeej!!!” i början av lektioner, det är just när jag yttrar ordet ”grammatik”. Inte särskilt peppande, varken för mig eller för eleverna. Men sedan, när eleverna väl börjar förstå tjusningen, när poletten trillat ner och de plötsligt, utan att de själva ens fattar hur det gick till, sitter och för ivriga diskussioner om det där verkligen är ett adverb medan de engagerat plockar ut ordklasser ur några andra elevers text – då får jag riktiga lyckorusningar i magen.

Det är då jag känner att jag trots allt har valt rätt yrke. Något som är lätt att glömma ibland, när man dränks i administrativt arbete och andra måsten. Det gäller att dels lära sig prioritera, men även att stanna upp  ibland och iaktta alla de bra saker som arbetet innebär. Lyckade lektioner, till exempel. Fantastiska möten med människor, med barn och ungdomar, som helt plötsligt förstår vad ordklasser är och varför det är så himla bra att känna till hur de används. Det är häftigt.

När jag gick i högstadiet ville jag bli högstadielärare. Jag tyckte att det fanns så mycket viktigt att ta tag i bland elever i just den åldern, och eftersom jag var en sådan som ”flöt lite ovanpå”, som inte riktigt hittade min plats som ”högstadieelev”, utan som redan (tyckte i alla fall jag) befann mig bortom det där tonårstjafset med att vilja passa in och göra sig till – så iakttog jag mycket hur arbetet fungerade, studerade lektionsupplägg och funderade på hur jag skulle bemöta de där tonåringarna (inklusive en sådan som jag).

Jag hade en otroligt bra språklärare i högstadiet och tack vare henne lärde jag mig väldigt mycket tyska. Svenska hade jag redan ett stort intresse för, skriva började jag göra som femåring, men i högstadiet väcktes mitt språkintresse på allvar (och för en grammatiknörd är tyska rena guldgruvan…). Sedan bör väl tilläggas att jag dessutom var djupt förälskad i min språklärare, vilket förstås bidrog en del. Såhär i efterhand kan jag dock se att det var en blandning mellan förälskelse och att jag såg upp till att hon var så himla duktig – både på språket och att lära ut det. 

Jag hade lätt för att lära mig, och jag kände mig alltid sedd och utmanad att ta mig vidare till nästa nivå, både av min språklärare och av flera andra lärare i högstadiet. Och det är något jag har tagit med mig och funderar mycket på nu – hur jag ska bekräfta och utmana de elever som har väldigt lätt för att uttrycka sig både muntligt och skriftligt, som tycker att språk är roligt och som befinner sig på en högre nivå. Att ge mycket tid till elever som inte riktigt hänger med, som tycker det är svårt att skriva eller läsa och som lätt tappar fokus, det är en självklarhet och ett måste, men det får inte bli så att de högpresterande eleverna lämnas åt sitt öde och förväntas klara sig själva.

Det är onekligen en av läraryrkets stora utmaningar: Individanpassningen, att räcka till för varenda individ varje sekund.

…men det är ju även där de finaste och roligaste stunderna finns – de gånger det händer att man har alla med sig på tåget, åtminstone i någorlunda stor utsträckning. Och det var just det som hände idag, när de gruppvis först genom att lägga till adjektiv och adverb fick utveckla tråkiga, platta texter utifrån olika genrer eller teman, och de sedan satt och hjälptes åt med att stryka under alla ordklasser i kompisarnas texter med olika färger. Det var ett engagemang och ett fokus som hette duga, de diskuterade med varandra och ställde tusen frågor – allt för att verkligen förstå hur texterna, språket och dess beståndsdelar fungerar och hänger ihop: Ordklasser – grammatik – är inte bara ett nödvändigt ont eller meningslös skolkunskap, det handlar om språklig medvetenhet och att kunna uttrycka sig på nya sätt som fångar mottagaren.

Som jag har sagt förut: Att vara lärare innebär att jobba skiten ur sig själv varje dag, och många av de måsten vi har på vårt bord känns varken inspirerande eller nödvändiga för vår egen eller elevernas utveckling. Tyvärr. Men om vi prioriterar och fokuserar på de två saker som jag identifierade redan som högstadieelev, nämligen mötet med och möjligheten att påverka människor, i kombination med ständig fördjupning i vårt ämne – det som är vårt stora intresse – då är läraryrket rätt fantastiskt.

Annonser

2 thoughts on “Läraryrket när det är som bäst”

  1. Vilket inspirerande inlägg! Jag som inte har elever i år känner mig visserligen härligt avspänd och avstressad men ibland saknar jag just det där du beskriver så himla mycket. Ungdomar som plötsligt förstår hur det hänger ihop. Det är lika roligt varje gång.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s